Att räkna de dödade - Iraq Body Count
By: Jon Brunberg | posted: 12/28/2004 1:00:00 AM
En intervju med John Sloboda,
grundare av Iraq Body Count.
English version
När Bagdad överöstes med bomber, dag ut och dag in, kort efter det att invasionen av Irak inletts i mars 2003, var det uppenbart att antalet civila dödsoffer skulle komma att bli omfattande. När jag började söka efter information om detta i svensk och internationell press så hittade jag bara väldigt knapphändiga och fragmentariska uppgifter. Inte ens FN eller Röda Korset försökte göra några uppskattningar av antalet dödade. Visserligen publicerade det Irakiska inrikesministeriet pressrapporter om civila dödsoffer men dessa betraktades med djup misstro av västmedierna och jag hittade bara någon enstaka referens till deras siffror. (1) Det amerikanska försvarsministeriet höll fast vid sin strategi från det första Gulfkriget och kriget i Afghanistan genom att hävda att användningen av så kallade smarta bomber innebar att ett minimum av civila dödades, utan att de på något sätt kunde presentera bevis för detta. Tvärtom besvarades journalisternas frågor om civila dödsoffer med irritation och axelryckningar av företrädare för Bushadministrationen.
PROJEKTET "IRAQ BODY COUNT"
Till sist hittade jag en artikel i en dagstidning - jag tror att det var den brittiska The Guardian - där Iraq Body Count (IBC) och deras hemsida www.iraqbodycount.org omnämndes och den sajten visade sig innehålla precis den information jag letat efter. Namnet - som på Svenska kan översättas som "Likräkning Irak" - kan verka makabert men får snabbt sin förklaring. Högst upp på förstasidan kan man nämligen läsa det numera berömda uttalandet som gjordes av General Tommy Franks i Mars 2003: "We don't do body counts" (ung: Vi sysslar inte med att räkna lik). Till motsats från koalitionsstyrkorna så räknar IBC faktiskt lik - eller Irakiska civila som dödats som ett direkt resultat av invasionen, för att vara mer exakt - och de gör det med hjälp av en absolut lysande metod. Genom att utvinna och bearbeta data från nyhetsrapporter, som i huvudsak publicerats av västmedia, så får de fram ett minimum och maximum antal dödade civila i konflikten. Dessa siffror publiceras på projektets hemsida där också den mycket strikta metoden redovisas i detalj. För att ytterligare sprida forskningsresultaten till allmänheten har man tagit fram en räknare som internetanvändare kan ladda ner och på ett enkelt sätt installera på sina egna hemsidor. Räknaren, som i slutet på 2004 hade installerats på ca 70 000 hemsidor världen över, visar minimum och maximum antal döda och uppdateras i realtid, vilket innebär att den visar de senaste siffrorna så fort nya uppgifter förts in i projektets databas. Det är ingen överdrift att påstå att IBC:s arbete har fått en enorm genomslagskraft och frågan är om detta skulle ha varit möjligt om det inte vore för Internet och det enorma antal nyhetsrapporter som finns tillgängliga online.
Det som är så enastående med denna metod, enligt min åsikt, är att den är konstruerad på ett sådant sätt att det är mycket svårt för västmedia att ifrågasätta de siffror som IBC publicerar. Om de gjorde det så skulle de samtidigt behöva ifrågasätta trovärdigheten i sin egen rapportering. Dessutom anser många i dag att siffrorna återfinns i den moderata delen av skalan och att de därför är lättare för västmedia att ta till sig. Det finns naturligtvis också kritiska röster - och försök att misskreditera projektet i det propagandakrig som pågår - men jag har inte sett någon riktigt välargumenterad attack emot IBC:s metod. Faktum är att den kritik som jag har läst handlar mer om att de personer som genomför undersökningen inte är professionella forskare än om de resultat de uppnår och jag ser det som ett tydligt tecken på att den metod de använder är väldig svår att avfärda.
Svårigheten för hjälporganisationer att bedriva efterforskning på plats i Irak under krigets intensiva faser, i kombination med koalitionsstyrkornas tydliga ovilja att ens diskutera frågan om dödade civila, betydde att IBC under lång tid var den enda tillgängliga källan som ansågs trovärdig i väst i denna fråga. Jag förmodade efter mitt första besök på webbplatsen att detta var ett projekt som drevs med stöd av en stor icke-statlig organisation men när jag började gå igenom den information som fanns på sajten så fann jag att så inte alls var fallet. Projektet drivs av en oberoende forskningsgrupp som består av cirka tjugo ideellt arbetande personer och har till alldeles nyligen varit helt ofinansierat. För att få reda på mer om personerna bakom IBC och projektets historia så ringde jag upp jag en av grundarna - John Sloboda - i hans hem i Storbritannien. John Sloboda var också vänlig nog att skicka mig ett kapitel från en antologi, som precis har kommit ut på Routledge förlag med titeln "The Iraq War and Democratic Politics", som är författat av honom själv och Hamit Dardagan, den andra grundaren av IBC.
INSPIRATIONSKÄLLAN - MARC HEROLDS FORSKNING
Jag frågar John Sloboda hur projektet startade och var metoden utvecklades? Han säger att inspirationen till IBC kom från Professor Marc Herolds forskning. Marc Herold, som är professor i ekonomi på Universitetet i New Hampshire i USA, utvecklade metoden för att räkna ut antalet dödade civila i kriget i Afghanistan. John Sloboda stötte först på Herolds forskning i en artikel i den brittiska tidningen The Guardian den 20 december 2002 och "fann att hans arbete var helt enastående". Han hade inte sett denna typ av forskning genomförd någonstans tidigare och tror att Professor Herold kan ha utvecklat metoden helt själv. Vid den tiden var John Sloboda fast övertygad om att en invasion av Irak var nära förestående och han kontaktade därför Herold för att uppmuntra honom att använda sin metod om ett krig skulle bryta ut. Herold, som hade begränsat med tid för ett sådant projekt, föreslog i stället att Sloboda skulle använda metoden för att själv genomföra forskningsprojektet. Av en ren tillfällighet hade en annan brittisk medborgare kontaktat Herold något tidigare och ställt precis samma frågor och eftersom John Sloboda kände att han inte ville genomföra detta projekt själv så föreslog Herold att de två skulle kontakta varandra för att se om de kunde inleda ett samarbete.
Sagt och gjort. Efter intensiva diskussioner mellan Hamit Dardagan och John Sloboda i januari 2003, bestämde de sig för att starta IBC. De enades om att genomföra projektet på sådant sätt så att de skulle kunna nå ut till en bred publik och beslöt därför att sätta upp en webbplats som var online från det kommande krigets första dag för att omedelbart kunna publicera sina forskningsresultat. Ambitionen var att kunna publicera dödssiffror från en incident redan en eller två dagar efter det att den hade rapporterats i media.
Sloboda och Dardagan bjöd in cirka tjugo personer att medverka i projektet. De rekryterade enbart vänner och kollegor som de visste att de kunde samarbeta med och hade fullt förtroende för. Detta beslut togs också för att de insåg att kriget var nära förestående. Det fanns helt enkelt ingen tid för att skola in utomstående. Medlemmarna i projektgruppen gick med på att arbeta ideellt i två år med IBC och många av dem bidrar fortfarande till projektet. "Det kan verka som en märklig samling med människor för att vara ett forskarlag", säger John Sloboda. "Det ingår till exempel ett antal musiker i den och anledningen är helt enkelt att jag jobbar med musik, och känner många musiker." IBC är i princip ett nollbudgetprojekt men på senare tid har gruppen erhållit några stipendier som har hjälpt till att betala kostnaden för webbtjänsten. Andra stipendier har varit knutna till specifika uppgifter som till exempel att skriva kapitlet till boken som nämnts tidigare i denna artikel.
IBC ONLINE
IBC:s hemsida fick direkt ett stort antal besökare. Under krigets intensivaste fas i mars 2003 hade webbplatsen upp till 150 000 träffar per dag och den kraftiga trafiken fick nästan deras Internetleverantör att braka ihop och resulterade i att projektet fick några saftiga räkningar för trafikkostnaderna. Efter det att Bush-administrationen hade meddelat att kriget var avslutat i maj 2003 så sjönk besökarantalet något till omkring 10 000 träffar per dag, men varje gång som projektet omnämns i media - som till exempel när tidskriften the Lancet publicerade sin omtalade rapport om civila dödsoffer i Irak veckan innan det amerikanska presidentvalet - så ökar besöken till webbplatsen markant.
John Sloboda säger att tvärtemot vad de hade förväntat sig så var de flesta besökarna till www.iraqbodycount.org aktivister som propagerade för krig. Han menar att dessa letade efter bevis för att koalitionsstyrkornas så kallade "smarta bomber" ledde till färre civila dödsoffer i Irak. När de fann att IBC:s fakta snarare visade på motsatsen inleddes en intensiv mailbombningskampanj mot projektet. Tusentals e-postmeddelanden, varav många innehöll rena dödshot, hotade att helt stoppa upp projektet och IBC var tvungna att vidta motåtgärder för att tjänsten skulle fungera normalt. Genom att två av gruppens medlemmar tog på sig att ta emot alla e-postmeddelanden och rensa dem från hatbrev så kunde man hindra att arbetet drunknade i dem. John Sloboda säger att detta var ett typiskt exempel på en orkestrerad kampanj från högerextrema grupper i USA, en så kallad psykologisk operation (psyops) med syfte att demoralisera och distrahera projektets medlemmar. Antalet hatbrev sjönk efter maj 2003, men de får fortfarande några stycken varje dag.
Internationell press hittade snabbt till IBC och började referera till deras siffror i sin rapportering från kriget. Till och med de källor från vilka siffrorna var hämtade - som till exempel Reuters och AP - publicerade dem, något som jag finner högst absurt. Borde inte åtminstone de stora mediabyråerna kunna sammanställa sina siffror som en tjänst till pressen? John Sloboda säger att de varken har tid eller intresse att samla och analysera data på det sätt som IBC gör. Jag skulle dock inte bli förvånad om viss press - åtminstone till vänster om mitten - kommer att ta upp deras metod i framtiden.
Metoden innebär också att IBC:s medlemmar ofta blir kontaktade för att kommentera specifika skeenden i kriget eller ge sin åsikt om vad som borde göras för att få fram exakta siffror på antalet dödade civila. Gruppen har publicerat ett dokument som svar på sådana frågor i vilket de kräver att en oberoende tribunal sätts upp som kan bestå antingen av USA:s, Storbritanniens eller Iraks regeringar, eller FN, eller alla, för att göra en noggrann undersökning av den totala dödssiffran genom att granska alla tillgängliga källor och genom att genomföra dörrknackningsundersökningar i Irak.
METODEN I ARBETE
Det måste vara ett hårt arbete med att samla och sammanställa data, speciellt när kampanjer som den i Fallujah är i full gång. Jag ber John Sloboda att beskriva det dagliga arbetet. "Varje dag går vår arkivarie Kay Williams till Googles Nyhetssök och letar efter artiklar som innehåller uppgifter om dödade civila," berättar han. "Google Nyhetssök är en alldeles utmärkt källa för att få fram de nödvändiga uppgifterna men insamlingen av artiklar måste göras flera gånger om dagen eftersom vissa nyhetsbulletiner inte ligger ute mer än ett par timmar. Pressrapporterna postas sedan till en intern databastjänst där en andra gruppmedlem analyserar dem och utvinner ett exakt antal nummer dödade ur varje artikel. Ingen incident förs in i databasen om inte minst två av varandra oberoende källor rapporterat den. I nästa steg kallas så ytterligare två medlemmar in för att dubbelkolla siffrorna mot källmaterialet innan de till slut publiceras." När denna intervju gjordes i november 2004 så innehöll databasen ca 2000 artiklar som rapporterar från ca 500-600 incidenter. En av de mer robusta delarna av metoden är att undvika att siffror från samma incident rapporteras två gånger, något som annars är ett känt problem med denna typ av forskning.
Källmaterialet lagras i form av datafiler på en säker server och som papperskopior så att siffrorna enkelt skall kunna bekräftas, vilket ibland är nödvändigt. John Sloboda berättar om ett fall när en amerikansk tidning ville publicera gruppens siffror men krävde bevis för att källorna hade refererats till på ett korrekt sätt. De bad därför gruppen att bevisa detta genom att skicka digitala kopior på källmaterialet för tjugo slumpmässigt utvalda incidenter lagrade i databasen. På grund av det välorganiserade arkivet kunde IBC:s medlemmar snabbt plocka ut de efterfrågade artiklarna och skicka dem till tidningen.
FRAMTIDEN
Så hur länge kommer projektet att fortsätta? John Sloboda säger att de först planerade att köra det i två år men att de med all säkerhet kommer att fortsätta så länge trupper från USA och Storbritannien utkämpar strider i Irak. Eftersom alla medlemmar i projektet är amerikanska och brittiska medborgare och eftersom invasionen var ett beslut av George W Bush och Tony Blair, som finansierade kriget med skattepengar och utkämpade kriget å väljarnas vägnar, så känner de att det är deras plikt att fortsätta räkningen så länge som kriget fortgår.
Ett par dagar efter det att denna intervju gjordes, inleddes kampanjen i Fallujah och situationen i Irak verkar bli sämre för varje dag som går. Det verkar, tyvärr får man tillägga, som om John Sloboda och de andra medlemmarna i IBC kommer att behöva fortsätta sitt arbete en tid till. IBC kommer kanske till och med att utvidga sin verksamhet. John Sloboda avslöjar att de har köpt domännamnet iranbodycount.org som skulle kunna tas i bruk om koalitionsstyrkor invaderade Iran.
Jag tycker att det skulle vara mycket intressant att se denna metod utvecklas på en global nivå men John Sloboda säger att den egentligen bara är användbar i konflikter från vilken det finns en omfattande nyhetsrapportering, som i Afghanistan eller Irak. Den pågående konflikten i Darfur-provinsen i Sudan är bara ett exempel på en konflikt där metoden skulle vara ineffektiv. Å andra sidan finns det konflikter där listor på döda civila och soldater presenteras fortlöpande, som till exempel Al-Aqsa Intifadan i konflikten mellan Palestina och Israel.
IBC är i dag inte ensamma i sina försök att försöka få fram antalet dödade civila i Irak. På sin hemsida presenterar de en undersökning som omfattar cirka trettio organisationer som sysslar med ungefär samma typ av forskning. IBC:s slutledning av denna undersökning är att den mest effektiva metoden för att få fram en korrekt siffra är enligt deras åsikt en blandning mellan direkta metoder på plats i Irak och indirekta genom att analysera nyhetsartiklar och andra källor.
Sloboda, Dardagan och de andra medlemmarna av IBC har genomfört en makalös ansträngning för att få fram krigets kalla fakta. När jag berättar för John Sloboda att jag är från Sverige säger han att han besökt mitt land flera gånger som en del av hans yrke inom musikpsykologin och att han gärna skulle göra det snart igen, men tillfogar att han har spenderat de senaste 18 månaderna med att räkna dödade och att han inte haft någon tid alls att resa.
Hur framtiden än gestaltar sig för IBC så har gruppen fört Marc Herolds metod ut i världen och nått hundratusentals människor med sin forskning och jag är övertygad om att metoden kommer att utvecklas ytterligare av IBC, Herold eller andra grupper i framtiden, och att det kommer att behövas. För att avsluta med Sloboda och Dardagans egna ord: "Det skulle vara optimistiskt att tro att IBC och liknande projekt är på väg att bli överflödiga. Ett åtagande från en internationell institution såsom FN eller Röda Korset att alltid bedriva en sådan forskning i framtiden skulle innebära att aktivister känner sig nödgade att lämna över arbetet till professionella. Realisterna inom oss tror dock att ingen mäktig och aggressiv stat kommer att någonsin låta att en utomstående organisation övervakar deras militärs uppträdande. /.../ Det är högst troligt att räkningen av de döda kommer att fortsätta vara en uppgift för oliktänkande inom den civila befolkningen för en oöverskådlig framtid. Så långe som dessa räkningar görs med den stringens och transparens som vi har visat är möjligt så behöver det inte vara en sådan nackdel som det kan förefalla." (3)
***
NOTER
1) Denna skepsis framträder tydligt i denna intervju med Mark Burgess, forskare vid Centret för Försvarsinformation i Washington DC i artikeln "Number of Iraqi Dead May Be Unknowable" av John M. Broder, The New York Times 10 april, 2003. http://www.musiciansforpeace.org/librarydocs/number.html. IBC:s egen forskning visar att det Irakiska Försvarsministeriets uppgifter var tämligen korrekta när de granskats i efterhand.
2) Marc Herolds forskningsresultat återfinns på http://pubpages.unh.edu/~mwherold/. Han har också samlat en del nyhetsrapporter om kriget i Afghanistan på http://www.cursor.org/stories/archivistan.htm
3) John Sloboda and Hamit Dardagan, The Iraq War and Democratic Politics, Redigerad av Alex Danchev och John MacMillan. Routledge, 2004.